Ny version av Hondas humanoid Asimo

Tänkte först själv skriva ett inlägg om den förbättrade versionen av Hondas människoliknande (en rymddräktsbeklädd människa, för att vara mer exakt) robot Asimo, men så såg jag detta redan gjorts på den mycket trevliga bloggen Robotnyheter, så jag hänvisar dit. Det är verkligen värt en titt -- Honda ligger definitivt i frontlinjen när det kommer till humanoider.

Ericsson spår framtiden

Med tanke på teknikens snabba framsteg är det nog mer eller mindre ett måste för ett företag som utvecklar ny teknik att ägna en del av sina resurser åt att analysera trender inom branschen och försöka extrapolera dessa framåt i tiden. På Ericsson, som ju utvecklar kommunikationsteknik, tycks man klokt nog ha funderat en hel del på hur framtidens uppkopplade värld kommer att se ut, och dessa funderingar delar de snällt med sig (eller ja, det är förstås ett reklamtillfälle) av i följande lilla dokumentär:



Kanske intressantast är snacket om det s.k. "Internet of Things" -- prylarnas internet. Inom ett par år spås det att inte bara våra datorer och telefoner kommer att vara uppkopplade, utan också våra bilar, kylskåp, lampor och till och med krukväxter. Helt klart kan jag se fördelar med att närsomhelst med hjälp av min telefon kunna kontrollera om jag släckt alla lampor i hemmet, eller att, som i dokumentären ovan, ha kontakt med mina blommor via Twitter. Jag vet inte exakt vad mer som rent teknikmässigt krävs för att detta skall bli verklighet, men det ligger förmodligen inte så långt fram i tiden.

Petman -- USA:s armés nya uniformstestare

Roboten BigDog är vi nog flera som minns. Boston Dynamics heter företaget som utvecklat både den och den människoliknande roboten Petman, som också blev känd genom ett klipp på YouTube för något år sedan. Nu har Boston Dynamics vidareutvecklat Petman, som är tänkt att användas för att testa hur väl soldaternas uniformer (vet inte om det handlar om speciella skyddsdräkter) står emot angrepp med exempelvis kemiska vapen. Det samtidigt kusliga och fascinerande resultatet kan ses i klippet nedan:



Rörelserna är de mest naturliga jag sett hos någon humanoid så här långt. Frågan är förstås om man kommer att använda tekniken till något mer än bara att testa uniformer. Att konstruera mekaniska soldater à la Terminator är knappast möjligt än på ett tag, men jag skulle inte sätta pengar på att ingen någonsin kommer att försöka.

Kommer robotar att sno ditt jobb?

Det är frågan som diskuteras i följande intressanta video:



En av deltagarna är Martin Ford, som skrivit en hel bok om den ökande automatiseringen och dess möjliga konsekvenser. The Lights in the Tunnel är bokens titel, och tycker man att den verkar intressant finns den i en nerladdningsbar gratisversion på dess hemsida.

Det råder knappast någon tvekan om att maskinerna är på intåg. För gemene man är denna utveckling förmodligen ganska osynlig än så länge, men med tanke på den snabba takt med vilken processorer, sensorer och algoritmer utvecklas, skulle jag inte bli förvånad om den snart blir ett ämne för diskussion även utanför futurist- och tekniknördskretsar.

Nämen tjena

Det var ett tag sedan sist, om man säger så. Men bloggen finns ju kvar, och jag känner för att skriva lite, så jag kör på igen. Ett inlägg i veckan skall jag i alla fall mäkta med, tror jag.

Intel redo att producera 3D-transistorer

Det ser ut som om Moores lag kommer att gälla ett tag till:

Intel Corp. said Wednesday that it has redesigned the electronic switches on its chips so that computers can keep getting cheaper and more powerful.

The switches, known as transistors, have typically been flat. By adding a third dimension - "fins" that jut up from the base - Intel will be able to make the transistors and chips smaller. Think of how skyscrapers address the need for more office space when land is scarce.

The company said the new structure will let chips run on less power. That gives Intel its best shot yet at cracking the growing markets for chips used in smartphones and tablet computers. Intel has been weak there because its current chips use too much power.
Chips with the 3-D transistors will be in full production this year and appear in computers in 2012.

Från engadget.com och physorg.com.

Hans Rosling om tvättmaskinens betydelse

Gizmodo.com tipsar idag om en inspirerande TED-föreläsning av Hans Rosling, som handlar om tvättmaskinens betydelse för mänskligheten (framförallt den kvinnliga hälften, eftersom det ju är kvinnor som traditionellt skött tvätten). Se och njut:



Jag ser fram emot den dag då jag dessutom slipper hänga upp och vika tvätten. Redan idag jobbas det faktiskt på att få robotar att klara den senare uppgiften, så inom en inte alltför avlägsen framtid kanske jag bara behöver kasta in kläderna i tvättmaskinen. Oh, så trevligt det vore!

Okej, snabbt går det förvisso inte, men snart så...

Den här roboten viker ihop strumpor, tro inget annat!

Khan Academy -- något för Jan Björklund att titta närmare på?

Salman Khan är en man som det senaste året fått mycket uppmärksamhet i amerikansk media. Anledningen till det stavas Khan Academy, en webbsida som för tillfället innehåller drygt 2100 YouTubevideor i vilka Khan lär ut allt från matematik till fysik, kemi och biologi. Än så länge ligger tonvikten på matematik (vad jag kan se täcker föreläsningarna hela grundskolans och gymnasiets matematik, och en betydande del av universitetsmatten), men Khans långsiktiga mål är att täcka precis alla ämnen, på alla nivåer.

Khan, som har en rejäl samling akademiska meriter på sitt CV, jobbade tidigare som börsanalytiker, men sade sedermera upp sig för att på heltid ägna sig åt att producera videoföreläsningar. Detta karriärbyte var dock inte planerat, utan videorna var från början tänkta endast som läxhjälp åt släkt och vänner. Men när mängder av positiv feedback från världens alla håll och kanter började dyka upp -- han lade ut videorna för allmän beskådan -- insåg han värdet i att fortsätta producera dem.

Själv snubblade jag över Khans nätakademi för ungefär två år sedan när jag behövde hjälp med att förstå det matematiska begreppet rotation. Givetvis fanns massor av skriftligt material att tillgå om detta begrepp, både i form av läroböcker och dokument på nätet, men det var först efter att ha tittat på Khans videor om rotation som jag kände att jag verkligen förstod det. Min upplevelse av bl.a. dessa videor gör att jag vågar stämma in i den månghövdade kör som hyllar Khans pedagogiska förmåga. Som grädde på moset har han en väldigt behaglig röst, och videornas design är, i all sin avskalade enkelhet, dessutom mycket tilltalande.

Hade Khan Academy kommit till några år tidigare hade det förmodligen gjort livet betydligt lättare för mig som student, eftersom jag aldrig varit vidare förtjust i IRL-föreläsningar utan hellre förlitat mig på kurslitteraturen. Min aversion mot IRL-föreläsningar beror på att det inte sällan är ganska svårt att hänga med i lärarens resonemang, ibland för att jag, oftast på grund av trötthet, under några sekunder eller någon minut tappar koncentrationen och därmed också tråden, ibland på grund av brister hos läraren och ibland för att ämnet helt enkelt är svårt. Något jag heller inte gillar är att ha en lärare hängande över axeln när det är någonting jag behöver hjälp med, eftersom jag nästan alltid upplever det som stressande, oavsett hur tålmodig läraren är.

Med videoföreläsningar kommer man däremot nästan helt runt de ovannämnda problemen: börjar man tappa koncentrationen kan man ta en paus, och är föreläsaren dålig eller ämnet svårt har man möjlighet att se om hela eller delar av föreläsningen ett obegränsat antal gånger. Och det är just dessa fördelar som gör att Salman Khan tror att hans nätakademi har potential att revolutionera skolväsendet. I följande TED-föreläsning från tidigare i år förklarar han hur han tänker sig att skolor världen över skall kunna dra nytta av Khan Academy:



I korthet går hans tanke ut på att skolorna skall göra en 180-gradig omsvängning i sitt arbetssätt: istället för att eleverna på skoltid lyssnar på ett gäng föreläsningar och sedan gör uppgifter hemma, tittar de på fritiden igenom Khans videor och kommer sedan till skolan för att där göra de uppgifter de annars skulle ha fått som hemläxa. På så sätt, menar Khan, kommer lärarnas kompetens att komma till större nytta än idag, eftersom de då kan ägna hela lektionstiden åt att ge eleverna individuell hjälp.

Risken är förstås att eleverna struntar i att titta på videorna och sedan kommer helt oförberedda till skolan (konstigt vore dock om de då inte skulle ges tillåtelse att titta på dem på skoltid). Å andra sidan är knappast det omvända -- att de närvarar vid föreläsningarna men struntar i läxorna -- särskilt bra heller, och det är ju något som redan sker. Dessutom finns det alltid elever som av en eller annan anledning inte har möjlighet att få någon läxhjälp hemma, så för dem torde möjligheten att istället få jobba med övningsuppgifterna i skolan innebära en positiv förändring. Förutsatt att alla elever har tillgång till dator och internet både i hemmet och i skolan har jag av dessa skäl svårt att se varför Khans föreslagna modell skulle vara sämre än den konventionella -- faktum är att jag tycker den låter som ett rejält lyft, ja, kanske till och med som den revolution Khan hoppas på.

Huruvida Khans modell är någonting att hänga i julgranen är dock till syvende och sist en empirisk fråga. Ett pilotprojekt i kaliforniska Los Altos skoldistrikt där man i matematikundervisningen delvis använder sig av Khan Academy har redan satt igång (se också den här artikeln i Los Altos Town Crier), men det verkar som om man inte riktigt vågat ta steget fullt ut, utan låter eleverna både göra övningsuppgifter och titta på Khans videor på skoltid. Trots det ser jag fram emot en utvärdering av projektet, och faller det väl ut hoppas jag att fler skolor hakar på så snart som möjligt.

Men även om inga skolor helt vill ersätta sin katederundervisning med en it-baserad dito, är Khan Academy ändå en fantastisk resurs som med fördel bör kunna implementeras i klassrummet. Det är nämligen inte bara föreläsningsvideor som akademin tillhandahåller, utan även övningsuppgifter kopplade till dessa, om än för närvarande bara i matematik. Det som är så speciellt med detta är att den underliggande mjukvaran kan förse läraren med figurer och diagram som på en detaljnivå ett skriftligt prov aldrig kan nå talar om hur eleverna ligger till kunskapsmässigt. Resultatet på varenda övningsuppgift de gör registreras, och läraren kan sedan se exakt vad det är varje enskild elev behöver öva mer på. Enligt Khan kan man på så sätt snabbt fylla i annars svårupptäckta kunskapsluckor som skulle ha kunnat leda till problem för eleverna i högre årskurser.

För att göra videotittandet och uppgiftslösandet lite roligare har dessutom ett poängsystem införts som gör det möjligt att vinna en mängd olika märken -- månmärken, jordmärken, solmärken osv. -- ungefär som i ett TV-spel. Jag har själv en profil på Khan Academy (man kan logga in med sitt google- eller facebookkonto), och jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i det här systemet. Jag har redan lyckats vinna flera olika märken, där de finaste just nu dels är ett solmärke som jag fått för att jag är en "Ludicrous Listener" (jag har tittat på 10 timmar video från en och samma spellista, i det här fallet biologi) och dels ett mästarmärke, "Master of Arithmetics", för att jag är en sådan fena på aritmetik. Att detta skulle fungera som en morot också för skolelever och inte bara för fritidsstuderande som jag själv tvivlar jag inte på.

Så, vem betalar då för det här kalaset? Det fina med Khan Academy är att den inte är ett kommersiellt projekt, utan lever på donationer. Akademin har fått stora summor pengar från bl.a. Google och Bill Gates, vilket har gjort att Khan utöver att ta ut egen lön också kunnat anställa mjukvarutvecklare och annan personal. Han hoppas nu på att frivilliga skall hjälpa till med översättning av hans videor, som för närvarande endast finns på engelska. Jag skulle tippa på att översättning till svenska vore mycket uppskattat av många av våra grundskole- och gymnasieelever. Finns det någon eldsjäl med mycket tid över därute, tro?

Recension: Transcendent Man (dokumentär)

Ray Kurzweil är en amerikansk uppfinnare och futurist som numera främst förknippas med en sak, nämligen den teknologiska singulariteten, en idé som har sitt ursprung hos matematikern I.J. Good. I sin storsäljande tegelsten från 2005, The Singularity Is Near: When Humans Transcend Biology, argumenterar Kurzweil för att den tekniska

utvecklingen accelererar och att den inom några årtionden kommer att gå så snabbt att varje förutsägelse om framtiden, även om den så bara sträcker sig över ett par dagar, kommer att vara föga mer än ren spekulation. Den tidpunkt då detta inträffar kallar Kurzweil för den teknologiska singulariteten, i likhet med en gravitationell singularitet, d.v.s. en punkt i rumtiden där gravitationen är så stark att fysikens lagar som vi känner dem bryter ihop (tänk svarta hål).

Barry Ptolemys dokumentärfilm Transcendent Man, som hade premiär redan för två år sedan men som först nu finns att köpa, är dels ett porträtt av Kurzweil, och dels en introduktion till idén om den teknologiska singulariteten. De båda delarna fungerar fint, men har man som jag redan läst The Singularity Is Near är det mest den förra som är av intresse.

Kurzweil, som synts en hel del i media på senare tid (se t.ex. den här utmärkta artikeln i Time), har inte direkt framstått som de stora känslornas man, men i Transcendent Man träder en lite annan bild av honom fram. Redan i den vackert bild- och tonsatta inledningen delger Kurzweil tittaren sina tankar kring döden:

I do have fantasies sometimes about dying. But what people feel like when they're dying, or what I would feel like if I were dying... it's such a profoundly sad, lonely feeling that I really can't bear it.

I filmen talar han också mycket om saknaden av sin pappa, kompositören Fredric Kurzweil, som dog när Ray fortfarande var tonåring. Det är en rörande historia, men med en liten twist: Kurzweil planerar att skapa en virtuell kopia av pappan, trots att han varit död i snart 50 år. Detta låter förstås löjligt, men det är seriöst menat; ett av Kurzweils många projekt genom åren har varit att samla in så mycket information om sin pappa som möjligt i form av brev, anteckningar etc., information en tillräckligt sofistikerad artificiell intelligens sedan skall kunna använda för att återskapa hela hans personlighet.

Just artificell intelligens räknar Kurzweil med kommer att vara den primära drivkraften bakom den enorma utvecklingstakt singulariteten innebär. På basis av bl.a. Moores lag, som säger att antalet transistorer som kan klämmas in på en given yta fördubblas ungefär vartannat år, vilket därmed möjliggör tillverkning av datorprocessorer med nästan fördubblad beräkningskapacitet, förutspår han att artificiell intelligens som i alla avseenden överträffar människans kommer att vara en realitet inom 40 år. Detta kommer i sin tur att resultera i en process där varje ny nivå av intelligens skapar ännu högre nivåer av intelligens. Kort efter att vi satt igång denna process kommer vi människor att på eget initiativ förena oss fysiskt med vår skapelse och på så sätt göra oss själva till en oumbärlig del av den. Som en konsekvens av detta, menar Kurzweil, kommer vi att bli praktiskt taget odödliga, och för att maximera chansen att själv få åtnjuta denna genom historien så eftersökta egenskap -- trots allt är han över 60 år -- trycker han dagligen i sig en stor mängd olika piller (om det finns något vetenskapligt stöd för deras påstådda effekt förtäljs inte), motionerar regelbundet och genomgår vid ett flertal tillfällen per år en uppsjö olika medicinska kontroller.

Hade filmen bara handlat om Kurzweil skulle en tittare som aldrig tidigare stött på idén om den teknologiska singulariteten med rätta ha kunnat avfärda den som helt och hållet en sörjande, dödsrädd mans önsketänkande. Men det gör den som sagt inte, utan den bjuder dessutom på intervjuer med en rad forskare och entreprenörer. Alla håller inte med om Kurzweils tidsram -- t.ex. menar Kevin Kelly, en av grundarna till tidskriften Wired, att Kurzweils gravsten kommer att ha rests långt innan singulariteten inträffar -- men knappt någon verkar egentligen ifrågasätta att det en dag kommer att ske en intelligensexplosion som ställer världen på ända. Några av intervjuobjekten ser detta som någonting olycksbådande, en mänsklighetens troliga dödsdom, medan andra, liksom Kurzweil, är betydligt mer optimistiska. Kanske mest upplyftande är X Prize-grundaren Peter Diamandis vision om ett globalt medvetande i stil med Eywa i filmen Avatar och Gaia i Isaac Asimovs två avslutande böcker i stiftelseserien. Kurzweil tycks ha något liknande i åtanke när han i filmens slutsekvens, efter att ha slagit fast att singulariteten kommer leda till ett universum mättat på intelligens, med antydan till ett litet leende säger:

So does God exist? I would say, "Not yet."

Trailer för Transcendent Man.

Göran Rosenberg om Watson

Fick ett tips om att Göran Rosenberg skrev om IBM:s Jeopardy!-vinnande superdator Watson i gårdagens DN (thanx, bro). Som vanligt när Rosenberg ger sig på filosofi och naturvetenskap blir det inte vidare lyckat. Jag tänkte försöka kommentera hans kolumn, men så hittade jag det här fina blogginlägget i DN:s blogglänkar (OBS! Bloggens inramning kan vara NSFW!), i vilket författaren sågar Rosenbergs resonemang jäms med fotknölarna. Jag hade inte kunnat göra det bättre själv (högst sannolikt betydligt sämre), så därför gör jag det inte alls, utan hänvisar till sagda inlägg.

Stort steg mot bättre proteser

I ett avsnitt av programmet Dean of Invention (som så klart inte sänds i Svensk TV) träffar uppfinnaren Dean Kamen en kvinna som förlorade en stor del av sin vänstra arm i terroristdåden i London 2005. Hon har nu fått en metallstav som fungerar som fäste för hennes underarmsprotes inopererad i den kvarvarande delen av överarmsbenet. Det revolutionerande med denna metallstav är att den sticker ut genom huden i överarmsstumpen, något som tidigare inte varit möjligt p.g.a. att kroppen stöter bort föremål som penetrerar huden. Men efter att ha studerat hur huden växer kring hornen hos hjortdjur verkar det som om man slutligen lyckats lösa detta problem. I klippet nedan ges tekniken en lite närmare förklaring:



Jag kan tänka mig att det finns fler vinster med denna teknik än bara ökad bekvämlighet. Till exempel borde den möjliggöra en precisare sammanlänkning mellan protes och nervsystem; istället för att elektroder som leder från protesen fästs på huden kan man låta elektronik i metallstaven stå i direktkontakt med nerverna inuti armen (kvinnan i klippet förefaller dock ha en icke-elektronisk protes).

In memoriam: Sussi (25 maj 1995 -- 26 februari 2011)

Det här är visserligen helt orelaterat till bloggens tema, men jag tycker att min sedan många år tillbaka trogna katt Sussi, som på veterinärens inrådan idag stilla fick somna in, förtjänar en dödsruna.

Jag har upplevt förluster av husdjur förr, och visst har de varit sorgliga, men att tvingas säga adjö till Sussi var verkligen hjärtskärande. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så knäckt som när veterinären, efter ett blodprov och en röntgenundersökning, berättade att stackars Sussi sannolikt hade en cancertumör i magen och att möjlig behandling knappast skulle hjälpa, utan bara leda till ett utdraget lidande.

Jag hyser inga illusioner om att Sussi var unik. Hon var förmodligen som katter är mest: fluffig, ofta hungrig eller trött, ibland på klös- och bithumör, men betydligt oftare sugen på mys. Precis som många katter var Sussi nämligen en riktig kelgris. Bortsett från de varmaste sommardagarna tror jag inte att det under de senaste fem åren gick en dag utan att hon vid minst ett tillfälle bad om att få sitta i mitt knä eller ligga på min mage. Det har förstås slagit mig att hon bara ville åt min kroppsvärme och gav fulla fan i mig som person, men den förklaringsmodellen känns ohållbar med tanke på att hon ibland började spinna bara hon befann sig i samma rum som jag (och det gjorde hon för det mesta). Jag är ganska säker på att jag tog upp en minst lika stor plats i hennes lilla katthjärta som en skål med grädde, och det är något jag värderar högre än förmågan att kunna lösa differentialekvationer och spela bastuba (hon kunde ingetdera, om någon undrar).

Förvisso bestod du mest av päls, men du var ändå en av mina bästa vänner. Vila i frid, gumman.

För några år sedan: Sussi på mitt rumsgolv. Vad hon tänker kan jag inte svara på.

Ytterligare en gammal bild: Sussi iklädd lila foliehatt. Gav ett gott skydd mot strålning.

Sista fotot: Sussi med tassmönstrat bandage (passande nog) efter ett inte alldeles angenämt blodprov. En stund senare röntgades hon. Efter det tragiska beskedet att inget fanns att göra fick hon vila en liten stund. Hon spann ända fram till det att hon injicerades med en överdos narkosmedel. Avsedd effekt nåddes inom loppet av några få sekunder.

Maskinell triumf!

Först schack och nu Jeopardy! Vad kan IBM:s nästa mål vara, tro?

Se andra och sista ronden Jeopardy! nedan:





Jag skulle dock vilja veta hur många frågor Watson kan jämfört med sina mänskliga konkurrenter -- trots allt handlar Jeopardy! en hel del om hur snabb man är med avtryckaren. Hursomhelst verkar det som om IBM med sin superdator nått nya höjder vad gäller förmågan att tolka vardagligt tal. Jag ser fram emot den dag då Watsonliknande system går online (att köra ett sådant system på sin PC lär inte vara möjligt på ett bra tag med tanke på den beräkningskraft som krävs, men att anropa det över nätet borde funka utmärkt).

Watson visar upp omänsklig sida

I den andra halvan av första ronden Jeopardy! mot Jennings och Rutter gjorde IBM:s superdator Watson ett väldigt pinsamt misstag: på frågan (jaja, svaret), "Its largest airport is named for a World War II hero; its second largest for a World War II battle." svarade Watson, med stor osäkerhet, "What is Toronto????". Kanske hade man kunnat förlåta den om det inte varit för ämnesrubriken, "U.S. citites"...

Som ivrig påhejare av Watson hänger jag dock inte läpp. Trots allt ligger den 25334 dollar före den närmaste konkurrenten, Rutter.

Källa: gawker.com

Se första delen av programmet nedan (andra delen dyker säkert upp snart):



Uppdatering: Här kommer del 2:

Oavgjort mellan Watson och Rutter i del 1 av första ronden Jeopardy!

Enligt bloggen gawker.com blev det oavgjort mellan maskin och människa när IBM:s dator Watson under måndagen gick halva första ronden Jeopardy! av två mot de två stormästarna Kenneth Jennings och Bradford Rutter. Tydligen skall slutsumman för både Watson och Rutter ha hamnat på 5000 dollar, medans Jennings fick nöja sig med 2000 dollar. Fortsättning följer på tisdag och onsdag.

Tillägg: Se hela programmet (två delar):





Uppdatering: Två ronder, inte tre. Första ronden är uppdelad på två dagar.

Stamcellssprej får brännskador att läka

7 februari sänder National Geographic Channel (en TV-kanal som nog inte särskilt många svenskar har tillgång till) programmet How to Build a Beating Heart. Detta program handlar dock inte bara om hur man konstruerar ett hjärta, utan också om en uppfinning som den här killen är ansvarig för: en sprejpistol med vars hjälp man kan spreja brännskadad hud med en lösning bestående av bland annat patientens egna stamceller, som extraherats från en oskadd del av huden.

Enligt den förhandstitt av programmet som kan ses nedan, kan man med denna behandlingsmetod korta ner läkningstiden till bara några timmar, jämfört med de dagar eller till och med veckor det tar vid exempelvis en hudtransplantation. Det vore fantastiskt om det stämmer, för ju kortare läkningstid, desto mindre risk för infektioner.

Även om man redan lyckosamt har behandlat ett gäng patienter med denna metod, sägs det i klippet att den fortfarande befinner sig på experimentstadiet. Mitt intryck är dock att den börjar bli färdig för bruk i stor skala, men det kan mycket väl finnas massor av olika hinder för detta som jag inte känner till (sådana kanske tas upp i programmet).

Undrar förresten om metoden också hjälper vid tredje gradens brännskador?

De kommer hit och tar våra jobb!

Något jag följer med stort intresse är utvecklingen av robotar som syftar till att delvis eller helt ta över arbetsuppgifter som annars utförs av människor. De flesta av oss känner förmodligen till att biltillverkare sedan länge använder sig av robotar för att t.ex. svetsa ihop och lackera karosser, men någon utbredd kännedom om att man även inom exempelvis lagerbranschen och lantbruket tycks ha börjat inse fördelarna med en icke-organisk arbetsstyrka tror jag däremot inte finns.

Kiva Systems heter ett företag som utvecklar och säljer en automatiserad lagerlösning, vars viktigaste komponent är ett gäng orangea robotar som hämtar lagerhyllorna med de beställda varorna och kör dem till lagerarbetarna. Detta innebär att lagerarbetarna slipper gå långa sträckor för att leta upp varorna bland alla hyllor, vilket medför att de istället kan koncentrera sig helt på förpackning och distribution. Enligt Kiva Systems leder deras lösning av denna anledning till en markant ökad effektivitet, något som verkar fullt rimligt i mina ögon.

Som förklaras i klippet nedan navigerar robotarna i lagerbyggnaden med hjälp av kameror som läser av streckkoder i golvet. Vidare ser en centraldator till att robotarna placerar hyllorna med de populäraste varorna närmast förpackningscentralen, för att på så sätt minimera tidsåtgången.



Det finns förstås fler automatiserade lagerlösningar än Kiva Systems. Här är t.ex. ett klipp från ett IKEA-varuhus i Tyskland, som använder sig av vad som ser ut att vara ett hissbaserat system:



Jag har inga siffror på det, men jag har svårt att föreställa mig någonting annat än att lager med så gott som helt igenom mänsklig arbetskraft fortfarande dominerar stort. Med tanke på den potential automatiserade lagerlösningar uppvisar skulle jag dock, om jag vore lagerarbetare, se till att ha en plan B redo.

Inom lantbruket går man också mot en ökad automatisering. Ett exempel på detta är mjölkningsrobotar, som verkar hitta in i allt fler ladugårdar. Denna typ av robot, som enligt Wikipedia dök upp i början av 1990-talet, kan idag sköta såväl mjölkning som kvalitetsanalys av mjölken helt på egen hand. I nedanstående reklamfilm från den nederländska robottillverkaren Lely visas dessutom att korna själva bestämmer när de skall mjölkas.


Mu.

Ett annat exempel på automatisering inom lantbruket är självgående traktorer. Följande klipp visar vad man kan åstadkomma med bl.a. ett GPS-baserat styrsystem:



Skall man tro tillverkarna ger bruk av ett sådant styrsystem en betydligt precisare plöjning av åkern än vad en människa kan åstadkomma (på tillverkaren AutoFarms hemsida utlovas en precision på under en tum, d.v.s. under 2.54 cm), vilket rimligtvis leder till ett effektivare utnyttjande av jorden. Jag är dock inte helt säker på att det är lagligt att släppa lös sin traktor på det där viset, åtminstone inte i Sverige. Däremot lär det vara helt i sin ordning att låta elektroniken sköta jobbet så länge man sitter med i hytten. Förmodligen är det dock bara en tidsfråga innan lagstiftningen ändras och vi får se traktorer köra omkring på åkrarna utan mänskligt sällskap.

Till sist: den stora frågan är förstås om det önskvärt att automatisera i stor skala. Trots att det betyder att jobb försvinner skulle jag nog våga påstå att det är det. Eventuellt återkommer jag med en motivering.

Dator från IBM deltar i amerikanska Jeopardy!

14 februari är ett datum att lägga på minnet för den som liksom jag intresserar sig för artificiell intelligens. Då är det tänkt att IBM skall bussa sin dator, som företaget döpt till Watson, på två (mänskliga) före detta stormästare i den amerikanska versionen av det välkända frågesportprogrammet Jeopardy!. Enligt programmets hemsida kommer Watson att ställa upp i två omgångar, uppdelade på tre dagar.

Som rapporterats i media har Watson gått en testrond mot sina två medtävlande, en rond datorn faktiskt vann med 1000 dollars marginal. Klippet nedan från sagda rond för mina tankar till HAL 9000 i Stanley Kubriks 2001: A Space Oddysey, även om Watson förmodligen är en intellektuell dvärg i jämförelse.

Watson ger två före detta stormästare smisk.

Följande klipp, i vilket Watson under några testronder från förra året (eller tidigare, jag vet inte) gör en rad rätt komiska misstag, får mig att misstänka att de som varit involverade i projektet är skyldiga sina kroppar åtskilliga timmar sömn.



Vad gäller tekniken bakom Watson har jag på flera håll stött på uppfattningen att det bara är för datorn att plocka ut ett par nyckelord ur frågorna (eller svaren, som Magnus Härenstam då och då brukade påpeka) och sedan googla fram svaren. Men då har man inte tänkt på att de frågor som ställs i Jeopardy! ofta är rätt lurigt formulerade och att det därför krävs att uttolkaren -- i det här fallet Watson -- faktiskt begriper sig på naturligt (vardagligt) språk. Att få en dator att göra det är en extremt svår uppgift, bl.a. för att många ord har olika innebörd beroende på kontext och för att betydelsen av en mening kan ändras om betoningen på ett eller flera av dess ord gör det. Värt att poängtera är också att Watson inte är uppkopplad mot nätet, utan hämtar information från en egen databas som vad jag förstått byggts upp genom scanning av bl.a. gamla hederliga analoga encyklopedier.

För den som vill veta mer om Watson kan jag varmt rekommendera denna artikel i New York Times. Det är möjligt att man måste registrera sig för att få läsa artikeln, men lyckligtvis är det gratis att göra det.

Robotrevolution inom det militära oroar

Peter W. Singer, expert på 2000-talets krigföring (inte djuretik-Singer, alltså), har skrivit boken Wired For War: The Robotics Revolution and Conflict in the 21st Century. Jag har själv inte läst denna bok, men uppenbarligen ligger den till grund för nedanstående extremt fascinerande, men också oroande, föreläsning som Singer gav förra året.

Singer menar att militär teknik som för bara några få årtionden sedan var science fiction nu börjar bli verklighet, framförallt i form av obemannade mark- och luftfarkoster. Vissa av dessa farkoster är beväpnade, som t.ex. de välkända s.k. drönarna som (tyvärr inte alltid så framgångsrikt) jagar terrorister i Afghanistan och Pakistan. Det faktum, som Singer nämner en bit in i föreläsningen, att den amerikanska militären år 2009 utbildade fler förare av obemannade farkoster än strids- och bombplanspiloter tillsammans, gör att man inte annat än måste ta honom på allvar.

De problem och risker Singer ser med denna utveckling är bl.a. att dagens lagstiftning inte är anpassad för en krigföring som sker med hjälp av (än så länge bara delvis) tänkande maskiner (omfattas robotar av Genévekonventionen?), och att krig blir något som de obemannade farkosternas förare, som ju sitter på militärbaser belägna på säkert avstånd från slagfältet, ser mer som TV-spel än som verklighet. Vad blir effekterna av ett sådant synsätt?



(Tillägg: Tydligen måste man klicka på "Watch full program" i det nedre högra hörnet för att kunna se hela föreläsningen.)