Det här är visserligen helt orelaterat till bloggens tema, men jag tycker att min sedan många år tillbaka trogna katt Sussi, som på veterinärens inrådan idag stilla fick somna in, förtjänar en dödsruna.
Jag har upplevt förluster av husdjur förr, och visst har de varit sorgliga, men att tvingas säga adjö till Sussi var verkligen hjärtskärande. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så knäckt som när veterinären, efter ett blodprov och en röntgenundersökning, berättade att stackars Sussi sannolikt hade en cancertumör i magen och att möjlig behandling knappast skulle hjälpa, utan bara leda till ett utdraget lidande.
Jag hyser inga illusioner om att Sussi var unik. Hon var förmodligen som katter är mest: fluffig, ofta hungrig eller trött, ibland på klös- och bithumör, men betydligt oftare sugen på mys. Precis som många katter var Sussi nämligen en riktig kelgris. Bortsett från de varmaste sommardagarna tror jag inte att det under de senaste fem åren gick en dag utan att hon vid minst ett tillfälle bad om att få sitta i mitt knä eller ligga på min mage. Det har förstås slagit mig att hon bara ville åt min kroppsvärme och gav fulla fan i mig som person, men den förklaringsmodellen känns ohållbar med tanke på att hon ibland började spinna bara hon befann sig i samma rum som jag (och det gjorde hon för det mesta). Jag är ganska säker på att jag tog upp en minst lika stor plats i hennes lilla katthjärta som en skål med grädde, och det är något jag värderar högre än förmågan att kunna lösa differentialekvationer och spela bastuba (hon kunde ingetdera, om någon undrar).
Förvisso bestod du mest av päls, men du var ändå en av mina bästa vänner. Vila i frid, gumman.
