In memoriam: Sussi (25 maj 1995 -- 26 februari 2011)

Det här är visserligen helt orelaterat till bloggens tema, men jag tycker att min sedan många år tillbaka trogna katt Sussi, som på veterinärens inrådan idag stilla fick somna in, förtjänar en dödsruna.

Jag har upplevt förluster av husdjur förr, och visst har de varit sorgliga, men att tvingas säga adjö till Sussi var verkligen hjärtskärande. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så knäckt som när veterinären, efter ett blodprov och en röntgenundersökning, berättade att stackars Sussi sannolikt hade en cancertumör i magen och att möjlig behandling knappast skulle hjälpa, utan bara leda till ett utdraget lidande.

Jag hyser inga illusioner om att Sussi var unik. Hon var förmodligen som katter är mest: fluffig, ofta hungrig eller trött, ibland på klös- och bithumör, men betydligt oftare sugen på mys. Precis som många katter var Sussi nämligen en riktig kelgris. Bortsett från de varmaste sommardagarna tror jag inte att det under de senaste fem åren gick en dag utan att hon vid minst ett tillfälle bad om att få sitta i mitt knä eller ligga på min mage. Det har förstås slagit mig att hon bara ville åt min kroppsvärme och gav fulla fan i mig som person, men den förklaringsmodellen känns ohållbar med tanke på att hon ibland började spinna bara hon befann sig i samma rum som jag (och det gjorde hon för det mesta). Jag är ganska säker på att jag tog upp en minst lika stor plats i hennes lilla katthjärta som en skål med grädde, och det är något jag värderar högre än förmågan att kunna lösa differentialekvationer och spela bastuba (hon kunde ingetdera, om någon undrar).

Förvisso bestod du mest av päls, men du var ändå en av mina bästa vänner. Vila i frid, gumman.

För några år sedan: Sussi på mitt rumsgolv. Vad hon tänker kan jag inte svara på.

Ytterligare en gammal bild: Sussi iklädd lila foliehatt. Gav ett gott skydd mot strålning.

Sista fotot: Sussi med tassmönstrat bandage (passande nog) efter ett inte alldeles angenämt blodprov. En stund senare röntgades hon. Efter det tragiska beskedet att inget fanns att göra fick hon vila en liten stund. Hon spann ända fram till det att hon injicerades med en överdos narkosmedel. Avsedd effekt nåddes inom loppet av några få sekunder.

Maskinell triumf!

Först schack och nu Jeopardy! Vad kan IBM:s nästa mål vara, tro?

Se andra och sista ronden Jeopardy! nedan:





Jag skulle dock vilja veta hur många frågor Watson kan jämfört med sina mänskliga konkurrenter -- trots allt handlar Jeopardy! en hel del om hur snabb man är med avtryckaren. Hursomhelst verkar det som om IBM med sin superdator nått nya höjder vad gäller förmågan att tolka vardagligt tal. Jag ser fram emot den dag då Watsonliknande system går online (att köra ett sådant system på sin PC lär inte vara möjligt på ett bra tag med tanke på den beräkningskraft som krävs, men att anropa det över nätet borde funka utmärkt).

Watson visar upp omänsklig sida

I den andra halvan av första ronden Jeopardy! mot Jennings och Rutter gjorde IBM:s superdator Watson ett väldigt pinsamt misstag: på frågan (jaja, svaret), "Its largest airport is named for a World War II hero; its second largest for a World War II battle." svarade Watson, med stor osäkerhet, "What is Toronto????". Kanske hade man kunnat förlåta den om det inte varit för ämnesrubriken, "U.S. citites"...

Som ivrig påhejare av Watson hänger jag dock inte läpp. Trots allt ligger den 25334 dollar före den närmaste konkurrenten, Rutter.

Källa: gawker.com

Se första delen av programmet nedan (andra delen dyker säkert upp snart):



Uppdatering: Här kommer del 2:

Oavgjort mellan Watson och Rutter i del 1 av första ronden Jeopardy!

Enligt bloggen gawker.com blev det oavgjort mellan maskin och människa när IBM:s dator Watson under måndagen gick halva första ronden Jeopardy! av två mot de två stormästarna Kenneth Jennings och Bradford Rutter. Tydligen skall slutsumman för både Watson och Rutter ha hamnat på 5000 dollar, medans Jennings fick nöja sig med 2000 dollar. Fortsättning följer på tisdag och onsdag.

Tillägg: Se hela programmet (två delar):





Uppdatering: Två ronder, inte tre. Första ronden är uppdelad på två dagar.

Stamcellssprej får brännskador att läka

7 februari sänder National Geographic Channel (en TV-kanal som nog inte särskilt många svenskar har tillgång till) programmet How to Build a Beating Heart. Detta program handlar dock inte bara om hur man konstruerar ett hjärta, utan också om en uppfinning som den här killen är ansvarig för: en sprejpistol med vars hjälp man kan spreja brännskadad hud med en lösning bestående av bland annat patientens egna stamceller, som extraherats från en oskadd del av huden.

Enligt den förhandstitt av programmet som kan ses nedan, kan man med denna behandlingsmetod korta ner läkningstiden till bara några timmar, jämfört med de dagar eller till och med veckor det tar vid exempelvis en hudtransplantation. Det vore fantastiskt om det stämmer, för ju kortare läkningstid, desto mindre risk för infektioner.

Även om man redan lyckosamt har behandlat ett gäng patienter med denna metod, sägs det i klippet att den fortfarande befinner sig på experimentstadiet. Mitt intryck är dock att den börjar bli färdig för bruk i stor skala, men det kan mycket väl finnas massor av olika hinder för detta som jag inte känner till (sådana kanske tas upp i programmet).

Undrar förresten om metoden också hjälper vid tredje gradens brännskador?

De kommer hit och tar våra jobb!

Något jag följer med stort intresse är utvecklingen av robotar som syftar till att delvis eller helt ta över arbetsuppgifter som annars utförs av människor. De flesta av oss känner förmodligen till att biltillverkare sedan länge använder sig av robotar för att t.ex. svetsa ihop och lackera karosser, men någon utbredd kännedom om att man även inom exempelvis lagerbranschen och lantbruket tycks ha börjat inse fördelarna med en icke-organisk arbetsstyrka tror jag däremot inte finns.

Kiva Systems heter ett företag som utvecklar och säljer en automatiserad lagerlösning, vars viktigaste komponent är ett gäng orangea robotar som hämtar lagerhyllorna med de beställda varorna och kör dem till lagerarbetarna. Detta innebär att lagerarbetarna slipper gå långa sträckor för att leta upp varorna bland alla hyllor, vilket medför att de istället kan koncentrera sig helt på förpackning och distribution. Enligt Kiva Systems leder deras lösning av denna anledning till en markant ökad effektivitet, något som verkar fullt rimligt i mina ögon.

Som förklaras i klippet nedan navigerar robotarna i lagerbyggnaden med hjälp av kameror som läser av streckkoder i golvet. Vidare ser en centraldator till att robotarna placerar hyllorna med de populäraste varorna närmast förpackningscentralen, för att på så sätt minimera tidsåtgången.



Det finns förstås fler automatiserade lagerlösningar än Kiva Systems. Här är t.ex. ett klipp från ett IKEA-varuhus i Tyskland, som använder sig av vad som ser ut att vara ett hissbaserat system:



Jag har inga siffror på det, men jag har svårt att föreställa mig någonting annat än att lager med så gott som helt igenom mänsklig arbetskraft fortfarande dominerar stort. Med tanke på den potential automatiserade lagerlösningar uppvisar skulle jag dock, om jag vore lagerarbetare, se till att ha en plan B redo.

Inom lantbruket går man också mot en ökad automatisering. Ett exempel på detta är mjölkningsrobotar, som verkar hitta in i allt fler ladugårdar. Denna typ av robot, som enligt Wikipedia dök upp i början av 1990-talet, kan idag sköta såväl mjölkning som kvalitetsanalys av mjölken helt på egen hand. I nedanstående reklamfilm från den nederländska robottillverkaren Lely visas dessutom att korna själva bestämmer när de skall mjölkas.


Mu.

Ett annat exempel på automatisering inom lantbruket är självgående traktorer. Följande klipp visar vad man kan åstadkomma med bl.a. ett GPS-baserat styrsystem:



Skall man tro tillverkarna ger bruk av ett sådant styrsystem en betydligt precisare plöjning av åkern än vad en människa kan åstadkomma (på tillverkaren AutoFarms hemsida utlovas en precision på under en tum, d.v.s. under 2.54 cm), vilket rimligtvis leder till ett effektivare utnyttjande av jorden. Jag är dock inte helt säker på att det är lagligt att släppa lös sin traktor på det där viset, åtminstone inte i Sverige. Däremot lär det vara helt i sin ordning att låta elektroniken sköta jobbet så länge man sitter med i hytten. Förmodligen är det dock bara en tidsfråga innan lagstiftningen ändras och vi får se traktorer köra omkring på åkrarna utan mänskligt sällskap.

Till sist: den stora frågan är förstås om det önskvärt att automatisera i stor skala. Trots att det betyder att jobb försvinner skulle jag nog våga påstå att det är det. Eventuellt återkommer jag med en motivering.

Dator från IBM deltar i amerikanska Jeopardy!

14 februari är ett datum att lägga på minnet för den som liksom jag intresserar sig för artificiell intelligens. Då är det tänkt att IBM skall bussa sin dator, som företaget döpt till Watson, på två (mänskliga) före detta stormästare i den amerikanska versionen av det välkända frågesportprogrammet Jeopardy!. Enligt programmets hemsida kommer Watson att ställa upp i två omgångar, uppdelade på tre dagar.

Som rapporterats i media har Watson gått en testrond mot sina två medtävlande, en rond datorn faktiskt vann med 1000 dollars marginal. Klippet nedan från sagda rond för mina tankar till HAL 9000 i Stanley Kubriks 2001: A Space Oddysey, även om Watson förmodligen är en intellektuell dvärg i jämförelse.

Watson ger två före detta stormästare smisk.

Följande klipp, i vilket Watson under några testronder från förra året (eller tidigare, jag vet inte) gör en rad rätt komiska misstag, får mig att misstänka att de som varit involverade i projektet är skyldiga sina kroppar åtskilliga timmar sömn.



Vad gäller tekniken bakom Watson har jag på flera håll stött på uppfattningen att det bara är för datorn att plocka ut ett par nyckelord ur frågorna (eller svaren, som Magnus Härenstam då och då brukade påpeka) och sedan googla fram svaren. Men då har man inte tänkt på att de frågor som ställs i Jeopardy! ofta är rätt lurigt formulerade och att det därför krävs att uttolkaren -- i det här fallet Watson -- faktiskt begriper sig på naturligt (vardagligt) språk. Att få en dator att göra det är en extremt svår uppgift, bl.a. för att många ord har olika innebörd beroende på kontext och för att betydelsen av en mening kan ändras om betoningen på ett eller flera av dess ord gör det. Värt att poängtera är också att Watson inte är uppkopplad mot nätet, utan hämtar information från en egen databas som vad jag förstått byggts upp genom scanning av bl.a. gamla hederliga analoga encyklopedier.

För den som vill veta mer om Watson kan jag varmt rekommendera denna artikel i New York Times. Det är möjligt att man måste registrera sig för att få läsa artikeln, men lyckligtvis är det gratis att göra det.