Recension: Transcendent Man (dokumentär)

Ray Kurzweil är en amerikansk uppfinnare och futurist som numera främst förknippas med en sak, nämligen den teknologiska singulariteten, en idé som har sitt ursprung hos matematikern I.J. Good. I sin storsäljande tegelsten från 2005, The Singularity Is Near: When Humans Transcend Biology, argumenterar Kurzweil för att den tekniska

utvecklingen accelererar och att den inom några årtionden kommer att gå så snabbt att varje förutsägelse om framtiden, även om den så bara sträcker sig över ett par dagar, kommer att vara föga mer än ren spekulation. Den tidpunkt då detta inträffar kallar Kurzweil för den teknologiska singulariteten, i likhet med en gravitationell singularitet, d.v.s. en punkt i rumtiden där gravitationen är så stark att fysikens lagar som vi känner dem bryter ihop (tänk svarta hål).

Barry Ptolemys dokumentärfilm Transcendent Man, som hade premiär redan för två år sedan men som först nu finns att köpa, är dels ett porträtt av Kurzweil, och dels en introduktion till idén om den teknologiska singulariteten. De båda delarna fungerar fint, men har man som jag redan läst The Singularity Is Near är det mest den förra som är av intresse.

Kurzweil, som synts en hel del i media på senare tid (se t.ex. den här utmärkta artikeln i Time), har inte direkt framstått som de stora känslornas man, men i Transcendent Man träder en lite annan bild av honom fram. Redan i den vackert bild- och tonsatta inledningen delger Kurzweil tittaren sina tankar kring döden:

I do have fantasies sometimes about dying. But what people feel like when they're dying, or what I would feel like if I were dying... it's such a profoundly sad, lonely feeling that I really can't bear it.

I filmen talar han också mycket om saknaden av sin pappa, kompositören Fredric Kurzweil, som dog när Ray fortfarande var tonåring. Det är en rörande historia, men med en liten twist: Kurzweil planerar att skapa en virtuell kopia av pappan, trots att han varit död i snart 50 år. Detta låter förstås löjligt, men det är seriöst menat; ett av Kurzweils många projekt genom åren har varit att samla in så mycket information om sin pappa som möjligt i form av brev, anteckningar etc., information en tillräckligt sofistikerad artificiell intelligens sedan skall kunna använda för att återskapa hela hans personlighet.

Just artificell intelligens räknar Kurzweil med kommer att vara den primära drivkraften bakom den enorma utvecklingstakt singulariteten innebär. På basis av bl.a. Moores lag, som säger att antalet transistorer som kan klämmas in på en given yta fördubblas ungefär vartannat år, vilket därmed möjliggör tillverkning av datorprocessorer med nästan fördubblad beräkningskapacitet, förutspår han att artificiell intelligens som i alla avseenden överträffar människans kommer att vara en realitet inom 40 år. Detta kommer i sin tur att resultera i en process där varje ny nivå av intelligens skapar ännu högre nivåer av intelligens. Kort efter att vi satt igång denna process kommer vi människor att på eget initiativ förena oss fysiskt med vår skapelse och på så sätt göra oss själva till en oumbärlig del av den. Som en konsekvens av detta, menar Kurzweil, kommer vi att bli praktiskt taget odödliga, och för att maximera chansen att själv få åtnjuta denna genom historien så eftersökta egenskap -- trots allt är han över 60 år -- trycker han dagligen i sig en stor mängd olika piller (om det finns något vetenskapligt stöd för deras påstådda effekt förtäljs inte), motionerar regelbundet och genomgår vid ett flertal tillfällen per år en uppsjö olika medicinska kontroller.

Hade filmen bara handlat om Kurzweil skulle en tittare som aldrig tidigare stött på idén om den teknologiska singulariteten med rätta ha kunnat avfärda den som helt och hållet en sörjande, dödsrädd mans önsketänkande. Men det gör den som sagt inte, utan den bjuder dessutom på intervjuer med en rad forskare och entreprenörer. Alla håller inte med om Kurzweils tidsram -- t.ex. menar Kevin Kelly, en av grundarna till tidskriften Wired, att Kurzweils gravsten kommer att ha rests långt innan singulariteten inträffar -- men knappt någon verkar egentligen ifrågasätta att det en dag kommer att ske en intelligensexplosion som ställer världen på ända. Några av intervjuobjekten ser detta som någonting olycksbådande, en mänsklighetens troliga dödsdom, medan andra, liksom Kurzweil, är betydligt mer optimistiska. Kanske mest upplyftande är X Prize-grundaren Peter Diamandis vision om ett globalt medvetande i stil med Eywa i filmen Avatar och Gaia i Isaac Asimovs två avslutande böcker i stiftelseserien. Kurzweil tycks ha något liknande i åtanke när han i filmens slutsekvens, efter att ha slagit fast att singulariteten kommer leda till ett universum mättat på intelligens, med antydan till ett litet leende säger:

So does God exist? I would say, "Not yet."

Trailer för Transcendent Man.